Såg precis en
dokumentär om blyghet. Den fokuserade mycket på hur samhället men framför allt skolan gör blyghet till ett problem. Alla som är blyga känner nog igen sig i det som sägs i dokumentären - t.ex. att lärare tjatar om att man ska "ta för sig" mer, att manofta hamnar själv när man ska vara två och två, att läraren på något vis inte ser en när man räcker upp handen i klassrummet. Jag håller helt med om att man SKA kunna leva ett normalt fast man är blyg. Till exempel så är det så att idag får man ofta sämre betyg än man förtjänar om man är blyg och det borde inte vara så.
Problemet med att anpassa saker efter blyghet är att man kan inte anpassa ALLT för blyga personer. Blyghet är ett personlighetsdrag. Så är det. Precis som nogrannhet, nyfikenhet, optimism och så vidare. Jag känner att för att vara lycklig kan jag inte vara blyg eftersom allt jag vill göra är ångestframkallande. Att träffa kompisar (bortsett från mina riktigt nära vänner), att gå på fest, att gå på någon slags aktivitet - allt är jobbigt för mig. Alla situationer där jag kan behöva prata med andra människor väcker i alla fall lite obehag hos mig.
Så hur ska det gå för mig i framtiden? När jag ska söka jobb, resa utomlands, ringa till okända personer, argumentera för min åsikt. Allt det där kan jag strunta i just nu, men förr eller senare måste (och vill) jag göra det. På grund av min blyghet (fast min depression gör det inte precis bättre) så känner jag inte att jag klarar det och om jag ska försöka kommer jag göra det så enkelt för mig själv som möjligt t.ex. söka ett enkelt jobb, aldrig resa på egen hand och så vidare. Det känns väldigt meningslöst.
För mig ÄR blyghet problematiskt. Om man trivs med att vara blyg ska man inte behöva ändra det men om man är riktigt blyg blir det svårt att hantera vardagliga situationer. För mig känns blyghet som ett handikapp.
