Blyghet
Såg precis en dokumentär om blyghet. Den fokuserade mycket på hur samhället men framför allt skolan gör blyghet till ett problem. Alla som är blyga känner nog igen sig i det som sägs i dokumentären - t.ex. att lärare tjatar om att man ska "ta för sig" mer, att manofta hamnar själv när man ska vara två och två, att läraren på något vis inte ser en när man räcker upp handen i klassrummet. Jag håller helt med om att man SKA kunna leva ett normalt fast man är blyg. Till exempel så är det så att idag får man ofta sämre betyg än man förtjänar om man är blyg och det borde inte vara så.
Problemet med att anpassa saker efter blyghet är att man kan inte anpassa ALLT för blyga personer. Blyghet är ett personlighetsdrag. Så är det. Precis som nogrannhet, nyfikenhet, optimism och så vidare. Jag känner att för att vara lycklig kan jag inte vara blyg eftersom allt jag vill göra är ångestframkallande. Att träffa kompisar (bortsett från mina riktigt nära vänner), att gå på fest, att gå på någon slags aktivitet - allt är jobbigt för mig. Alla situationer där jag kan behöva prata med andra människor väcker i alla fall lite obehag hos mig.
Så hur ska det gå för mig i framtiden? När jag ska söka jobb, resa utomlands, ringa till okända personer, argumentera för min åsikt. Allt det där kan jag strunta i just nu, men förr eller senare måste (och vill) jag göra det. På grund av min blyghet (fast min depression gör det inte precis bättre) så känner jag inte att jag klarar det och om jag ska försöka kommer jag göra det så enkelt för mig själv som möjligt t.ex. söka ett enkelt jobb, aldrig resa på egen hand och så vidare. Det känns väldigt meningslöst.
För mig ÄR blyghet problematiskt. Om man trivs med att vara blyg ska man inte behöva ändra det men om man är riktigt blyg blir det svårt att hantera vardagliga situationer. För mig känns blyghet som ett handikapp.
Liv
Jag känner jag borde skriva en uppdatering om vad som händer i mitt liv just nu, för det är ganska rörigt.
Hoppade alltså av skolan officiellt den här terminen, i samband med det slutade jag på BUP och mina föräldrar flyttade isär.
Hoppade alltså av skolan officiellt den här terminen, i samband med det slutade jag på BUP och mina föräldrar flyttade isär.
Just nu praktiserar jag deltid hos en förskoleklass på Sandbäcksskolan. På fredagar pluggar jag på Ungdomstorget. Pappa bor i Målke och ni vet ju hur det är med bussar och sånt så jag är mest hos mamma (vi bor i en trea bakom Ica Nära typ).
Går hos en privat behandlare i Vingåker, är väl där typ var tredje vecka.
Kan inte säga att jag mår bättre, men jag försöker iaf. Är mycket med Martin (vi firade 9 månader igår btw) och Madde, det är svårt att träffa andra kompisar eftersom jag inte orkar resa så mycket. Jag försöker börja läsa igen, det har faktiskt gått bra. Har börjat lyssna lite på musik igen, men bara sånt jag redan känner till.
Viktigaste viktigast är att jag försöker ta aktiva beslut om typ allt. Äter mer medvetet (ekologiskt, vegetariskt, fairtrade...), försöker ha framtidsplaner (alltså "framtiden" för mig är typ två veckor från nu), slösurfar inte utan GÖR mer saker - typ läser, ser en film, städar... (går inte superbra medd det men ni vet).
Nästa steg är typ att börja skriva nån slags dagbok, känns värt. Ska försöka träffa kompisar oftare, men vet inte hur mycket jag orkar. Planen nu är att försöka plugga lite mer innan sommarlovet. Ska få sommarjobb genom kommunen, inom äldrevården. Efter sommaren är det typ bestämt at jag ska börja på Kunskap igen, känns förjävligt.
Tack för att ni läste.
