Sugar

För kanske en månad sen så vaknade jag och orkade gå upp ur sängen. Jag hade mått sämre än någonsin och allt var åt helvete men det bara klickade till och jag orkade gå upp. Och jag har orkat gå upp de flesta mornar sen dess.

 

Nu ska ni inte tro att allt är bra och jag är frisk och party - jag har fortfarande dagar när jag inte orkar någonting, gråter heeela tiden och tänker inte ens prata om maten. MEN jag behöver inte KÄMPA för att gå upp, det är liksom naturligt! Jag behöver inte välja mellan att duscha eller borsta tänderna eftersom nu orkar jag både och. Jag har börjat lyssna lite på musik igen, pluggar lite, träffar fler kompisar. Jag har gått från att ta livet en timme i taget till en dag i taget. Och jag är jävligt förbannad!

 

Jag har fått så mycket skit från olika håll för att jag inte orkar göra sånt som friska personer gör - framför allt från mig själv. Alla andra klarar ju av saker, då borde jag också det. Alla andra ORKAR, varför inte jag? Alltså att faktiskt inte komma upp ur sängen, fatta hur dålig man känner sig då. Grejen är att nu inser jag hur förjävligt jag har haft det. Fattar inte hur jag orkat, varför jag ens försökt. Blir förbannad på alla som har klagat på mig och för att jag har tagit åt mig.

 

Livet är fortfarande inte lätt men nu har jag iaf möjligheten att FÖRSÖKA.

Jag hoppas bara att det inte blir sämre igen...